Zooey eller Celina- wtf
JAG ORKAR INTE VAD ÄR DET HÄR ZOOEY SLUTA SNO MINA POSER OCH FRISYRER
Luften svider när vi andas in.
-
- - - - - - - - - - -
Feeding the rich with that son of a bitch.
Är på fruktansvärt dåligt humör. Önskar att jag hade lite mer vett att höja rösten och försvara mig för ett par månader sedan; för ett par veckor sedan. Men det hade jag inte. Och därför sitter jag här nu och blir spottad på.
Håll hårt i din goda vän, för där ute finns det gott om ormar. Gå med de som vill dig väl även om dina fickor är tomma. Glöm de som vill sänka dig, sudda bort bad minded tjomma. Ju mer de spottar på mig, desto fortare kommer jag blomma.
Du kommer aldrig bli vacker med en vidrig insida. Lögner, svek och härskartekniker kommer bara göra dig olycklig. Att vara stark är inte att överleva något jobbigt; det är att inte låta det förstöra ditt liv och stå ivägen för dig. Att inte skylla allt du gör på det. Att inte ständigt ställa upp det för att ingen ska våga säga att ditt beteende är oacceptabelt. Att inte alltid spela martyrkortet och vilja ha sympati. Det är respektlöst att göra så. Det är fegt. Det är inget att eftersträva.
Någonsin.
Orkar jag så orkar du, det fanns inget som kunde röra oss.
Avslutar och börjar året med de två jag älskar allra mest. Då avslutas året så bra det går och det nya får den bästa start som finns. I år var året då jorden inte gick under och jag tänker inte skriva någon krönika om detta år. Gott nytt.
Andas in och andas ut , orkar jag så orkar du, det fanns inget som kunde röra oss.
Jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben.
Imorgon ger jag mig av till vitare vidder längre norrut. Kommer åter om ett par dagar. Tar med mig hopp och separationsångest: level extrem.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn som tror det finns någon som kan hjälpa mig än, som tror det finns nån som har svar.
Major minus.
Byter hårfärg och målar. Mest gråskala. Mest porträtt. Både Frida Grahn och Emma har blivit förevigade i akvarell under trötta eftermiddagar och kvällar och nätter. En vecka kvar att kämpa sig igenom, men åh vad jag inte har energi kvar längre. Lyssnar på Coldplay's liveplatta och drömmer tillbaka till september och dans under fåglar, fjärilar, bokstäver och tårar av tunt papper.
Step into the open air.
Tänker och skriver. Målar lite. Inte mycket mer.
Learn me right.
Försöker finna motivation till att plugga men insåg att pepparkakorna var slut. Har aldrig varit så peppad inför en film som jag är för The Hobbit ikväll och oj vad min mage är full med te.
But I never said that I was brave.
Ibland när det borde pluggas för det finns verkligen jättemycket som borde skrivas tränas räknas förstås minnas så blir det inte alls så för ibland tar hjärnar över och gör plats för sådant som behövs ännu mer än alla bokstäver och siffror; att vara hopkrupen i en cafésoffa, i hörnet, och skratta och skratta och skratta med en sån där människa som en tycker alldeles förfärligt mycket om. Det är också ett sätt att hålla stressdemonen på avstånd, stressen och ångestkatten. Och lyssna på Kapten Röd, för du är inte trasig och behöver inte fixas. Sluta leta efter fel för de finns inte, vad snackar de om?
Du är inte trasig, behöver inte fixas åh nej, nej. När priset går upp kommer själen gå ner, du är inte trasig, behöver inte fixas, åh nej, nej. Du kan sluta att leta, det finns inga fel. Vad snackar de om, vad snackar de om?
Like breathing was easy.
på en enda kväll lyckas jag klämma in så otroligt mycket känslor att det är otroligt att jag inte sprängts eller svävat iväg eller kvävts. Men det tar på krafterna också. Det krävs ny musik, andra rutiner och nya tider för att skapa något nytt av något gammalt. Something old, something new, something borrowed, something blue. Jag kvävs av alla måsten, allting vi måste kunna klara förstå skriva tänka tycka. Och så säger folk att "fortsätt bara andas."
Som om det vore enkelt.
Cinnamon chasers
Jag har tvättat rent mitt fönster. Det står knappt någon text kvar på det nu. Bara ett par rader, några få ord, får finnas där. Det känns som att jag har tvättat bort en del av mitt liv för att lättare kunna se ut genom fönstret; få en bättre sikt över vad som faktiskt händer runt omkring mig.
Stockholm vaknar långsamt, på droger och på sorg.
Sover flera gånger om dagen, glömmer bort att dricka mitt te, dansar i rum där alla står stilla och drömmer mig till snö och riktig vinter. Adventsdagarna som tre kommer det vara och senare mot vinterns slut munchkinkvällar och just här och just nu känns allting inte riktigt lika stort och obehagligt, just nu känns allting alldeles okej.
Och du säger att staden är precis som staden alltid varit, att det kommer bli en lång kall mild vinter
And she said: Yes, I think that everything's gonna be alright someday, somehow.
Fysiskt utmattad av psykiska utmaningar. Trots det, en känsla av vila någonstans inuti själen. Andas in, andas ut. Hög puls och skakande händer och jag vill så gärna skrika bara för att känna att jag lever och jag fryser inte och jag bär mitt huvud högt trots att hela kroppen är alldeles krokig av tunga böcker, tyngre känslor och den tyngsta skamkatten, krokig rygg och sneda knän, nu och nu och nu och nu och var här nu, för nu är aldrig igår och du ska inte tillbaka samma väg som du kom för du får också vara här. Att inte veta säkert vad som är fram och bak på huvudet men att veta att det fanns ett ljus i ett rum i ett bibliotek någonstans i Sverige, där det; trots allt mörker, ändå fanns något som avgav energi in i en frusen kropp bara genom ögon.
Someday, somehow. Yes, I think that everything is going to be alright someday, somehow.
Livet pågår någon annanstans, kärlek besöker nå'n ibland.
November och den lilla snö som hade kommit har regnat bort. Tänker och klickar och jag ska nog baka pepparkakor snart. Snart. Har gjort Jell-O som ska ätas till frukost för den är vegetarisk och sockerfri och den ser god ut.
Jag tänker väldigt mycket nuförti'n. Drömmer mycket också. Jag har en underlig förmåga att drömma mig genom bråk, att drömma att jag får skrika och vråla, vara förbannad och utan att gråta och sen när jag vaknar så är alla känslor som bortblåsta. Tomt. Orkar inte tänka eller känna eller något alls mer. Är bara likgiltig och tycker synd om mänskligheten som är full av ganska patetiska människor och minst lika många underbara som far illa av dessa förstnämnda.
Förresten, det där med rykten. Människor som tror på rykten gör det för att de a) är dumma eller b) inte känner och inte bryr sig om personen i fråga. För om du fick höra ett rykte om någon du brydde dig mycket om, skulle du inte prata med denne då istället för att tro stenhårt på ryktet(oavsett var det kom ifrån)? Ryktesspridare och ryktesföljare berättar ingenting om dig även om ryktet är sant, för vad är det för en människa som sprider saker vidare utan att kolla upp om det ens finns ett uns sanning i det hela med personen i fråga?
Oj, vad jag har blivit en liten skrivartant. Jag tänker som sagt väldigt mycket nuförti'n.
Där lärde jag mig gilla 'Everybody hurts'. Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör. Jag lärde mig att änglar bara finns i snö. Då lärde jag mig gilla 'Everybody hurts'.
Vid er sida är jag säkerheten själv.
Jag vill ingenting alls idag. Ett enda ord kan bryta ner en totalt.
Men med två vapendragare vid min sida så klarar jag allt.
Jag älskar er två.
Forever and a day in the time of my life.
Det här är till dig.
Till dig som är ensam, som ständigt blir kritiserad eller nedtryckt, som är osäker och rädd och ledsen och som inte förstår varför du blir behandlad som skräp, som det snackas skit om eller som får höra saker bakom ryggen när du passerar någon.
Ge inte upp.
Det är inte ditt fel.
Allting som sägs om dig, allt som görs mot dig, det säger mer om de som utsätter dig för plågan än om dig. Det berättar inte om att du faktiskt är ett freak, en hora, ett äckel, det berättar att de som säger sådant bakom din rygg; dina plågoandar, är fullkomligt vidriga. De är energislukare som lever på din livsgnista. Kapa dessa band, sluta låta dem ta något värdefullt av dig.
Du är det viktigaste i ditt liv. Utan dig är det inte längre ditt liv. Lev det så gott du kan och tro aldrig att ditt värde minskar för att någon försöker förminska dig. Du, och bara du, är just du.
Låt ingen ta det ifrån dig.
Förutom det tycker jag att alla ska se Torka aldrig tårar utan handskar och dokumentären Bully.
Att stå stadigt när stormen tar fart.
Allting som i en dimma.
Står jag upp så snurrar allt.
Feberdrömmar, frossa.
Kanske skulle jag inte ha sprungit i skogen i regnet igår, trots allt.
I en värld utav män, för männen.
Måndag.
Mina två vapendragare.
Skola.
Jobb.
Det är väl ungefär så min värld ser ut.
Jag glömmer att vi glömt allt om varandra.
Hej du det var ju ett tag sen, sexhundra dagar men vem räknar precis?(728 dagar, faktiskt)
Hemma. Från Stockholm och Coldplay och Återsamlingsläger och skola. Räknar dagar och räknar år, två år är det sedan jag var där och vi träffades och sen ett år sen allting föll isär och ett år sen jag började på MIdgård och ett år sen jag träffade Dig och ett år sen du började Spela roll i mitt liv. 5, 750, 357, 699, 728 och slutligen 188. Alla siffror. Magiska nummer. Åh.
Och jag tänkte att jag skulle höra av mig och säga att allt är fint.
