tönt.

Hösten är gul, röd, brun, midnattsblå. Glöd. Mörker. Stjärnklar himmel om nätterna. Rökandedräkt och stickade vantar med kängor och stora halsdukar. Så varför är känner jag mig så ljusblå, krispgul, sockervaddsfluffig och genomskinligt rosa som ett blomblad i den höstiga eftermiddagssolen? Med Iron and Wine, Billie the vision and the dancers, Bon Iver och Isbells i hörlurarna flyter jag iväg efter gatorna med fjäderlätta steg och tänker att livet kan gärna få vara såhär alltid. Om man bortser från det och det och det och det och men det här och nu borde jag faktiskt och om det ändå bara. Tar alla dessa tankar och surrar fast dem i en lyktstolpe, jag kan hämta dem en annan dag om jag bara minns var jag knöt fast dem eller inte alls.

Höstlov nästa vecka. Då åker jag hem till Kiruna och till min Pappa. Längtar.