Och alla ord försvann på nolltid för att tidsgränsen för tänkande hade gått ut enligt blogg.se men det gör inget för det var ändå mest svammel om ingenting. På måndag är äntligen den här veckan om olyckor över och då ska jag säga att nu blir allting bättre men utanför just nu regnar det snöflingor med tyngden av världen på sig och min hjärtberlock bär Sister som inskription och jag har funderat över etiketter på människor som förändras och varför vädret fortfarande inte är stabilt. Men ingen, ingen, ingen, ingen hör. April, april. Ever thine. Ever mine. Ever ours. Det går 168 timmar på en hel vecka och snart ska det tydligen vara sommarlov. Jag vet inte det jag. Je n'aime que toi. Det finns inga ord för det på et här jävla språket och jag har slagit mina knytnävar in i kylan för att begripa det men inte blir jag klokare. Världen är förundrande men förvirrande och förtvivlad och förtjusande emellanåt, men det sista behövs det mer av.
When you're tired of racing and you found you never left the start, come on baby, don’t let it break your heart
