tönt.

Fysiskt utmattad av psykiska utmaningar. Trots det, en känsla av vila någonstans inuti själen. Andas in, andas ut. Hög puls och skakande händer och jag vill så gärna skrika bara för att känna att jag lever och jag fryser inte och jag bär mitt huvud högt trots att hela kroppen är alldeles krokig av tunga böcker, tyngre känslor och den tyngsta skamkatten, krokig rygg och sneda knän, nu och nu och nu och nu och var här nu, för nu är aldrig igår och du ska inte tillbaka samma väg som du kom för du får också vara här. Att inte veta säkert vad som är fram och bak på huvudet men att veta att det fanns ett ljus i ett rum i ett bibliotek någonstans i Sverige, där det; trots allt mörker, ändå fanns något som avgav energi in i en frusen kropp bara genom ögon.