tönt.

 

Det kommer perioder året om. Korta tidsepoker då allting bara försvinner. Alla små ljud blir skarpa, skär i huvudet. Allting blir suddigt, luddigt, vad sa du vad säger du var är du ens? Och jag bara kan inte ens andas i kvadrater för jag ser bara en massa rektanglar överallt. Stirrar tomt framför mig, försöker blunda, försöker hitta fokus. Det finns inte, det går inte, jag går inte, jag finns inte. På psykologilektionen, skärp dig sluta nu fokusera FO-KU-SE-RA. Rädd för att möta blickar, inte gråta inte gråta inte gråta.

 

Men det går över. Det går alltid över. Jag hittar kanterna, mina kanter, mina knotor, allt som är mjukt utanpå, mina ögon och skrattet. Vågar fortfarande inte riktigt möta blickar men det blir bättre. Allt blir bättre, det går bra, det är bra nu.

 

Det är bra nu bättre.