Lugnet.
Someday, somehow. Billie the vision & the dancers. Den låten är total sinnesfrid för mig. Inte på grund av att den är lycka, sommar, värme, resor eller liknande som jag vet att den är för andra. För mig är den en fristad eftersom den nådde in under skalet när jag var som allra svagast och behövde någon som allra mest.
Jag hade aldrig hört den förut, vi var på en liten festival; picknickfestivalen tror jag den hette, och jag visste inte vilka de där Bill och någonting med dancers var. Jag visste vilka Invasionen var, och han på bas är ju skitsnygg och det är alltid bra att ha någon annan att tänka på som omväxling. Ungefär så. Jag minns väldigt mycket från den dagen för ja, det var bara över dagen, och det känns som en hel evighet sedan. Trots att den bland många andra dagar är som en nål i en muskel som gör ont och får mig att rycka till så är den ändå fin, den var fin, det var bra. Fast det var förjävligt. Ung och dum och full av så mycket som sprakade och hopp och oj vad ledsen jag blev, nästan alltid, och ändå gav jag aldrig upp hoppet. Aldrig aldrig aldrig. Mådde illa, var trött, yr. Orkade inte stå upp mot kvällen, frös i mina sommarkläder. Köpte en EP av Invasionen, lyssnade på prat om veganmartens och försökte le. När de där jävla Billie and the dancers äntligen skulle köra så var jag gråtfärdig av så mycket att jag inte ens orkade försöka stå och se om jag gillade dem. Jag gick bort från scenen och sjönk ihop mot en soptunna som stank och som geting cirklade kring men jag orkade inte bry mig. Jag bara satte mig ner och väntade på att vi skulle åka hem. Och ungefär samtidigt som jag lade ner min sköld och kurade ihop ryggen som en krok så började Someday, somehow spelas. Alla ord bara flög in i själen och lindrade allt. Tog bort allting som stack. Sökte inte ett par ögon som stod framme vid scenen, bara lyssnade och lät det droppa pärlor på knäna.
Yes, I think that everything is gonna be alright someday, somehow. Och jag kunde tro på det. Och det kan jag fortfarande när ångestkatterna lägger sig tvärs över bröstkorgen. För det blir alltid bättre, det blir det.
Jag tvivlar på att jag kommer glömma bort det där, och jag vet att jag aldrig kommer glömma bort att det fanns ett par vakande ögon som tyst tog hand om mig utan att säga något, som kom och satt bredvid mig vid soptunnorna, som hämtade en filt och värmde med sina händer och som alltid kommer vara mer av en ängel än en människa för mig. Lilla Edelweiss.
Kommentarer
Trackback
