Så du står givakt med din rygg rak och tar fyrahundra slag.
Snön töar bort. Allting smälter. Färgerna blir skarpare. Jag ser ingenting men jag ser allting. Luften krispigare. Jag kan inte andas. Kanterna blir rakare. Allting är så snett. Folk är fulla av leenden och skratt. Jag orkar inte stå.
Det är som att jag ser allting så annorlunda. Gamla vänner är alltid vänner, ovänner är inga alls, bekanta hälsar jag på, alla färger är så klara och sikten är för tydlig, jag kan inte se någonting. Allting luktar så starkt men ingenting smakar någonting och jag kan inte andas i mitt skinn för födelsemärkena är för många och nätterna för kalla och allting runt omkring mig gör så ont. Så jag blundar, hårt, och håller för öronen, hårdare, och faller mot det svarta havet. Höjer volymen och startar om 400 slag bara för att få höra basgången igen, igen, igen. En gång till. Bara en gång till. Ingenting når in, bara skrapar på ytan. Det är som att hjärtat sitter utanpå, alla kan se hur det pulserar och hoppar till varenda gång du möter mina ögon som jag helst gömmer under lugg.
Alla färger är för rena, allting bara snurrar.
400 slag- kent
Kommentarer
Trackback
