tönt.

Mm. Precis så. Kommer ej uppdatera cirka någonting någonstans. Inte instagram, inte facebook, blogg, ingenting.Jag är inte så jävla dum att jag tror att någon skulle märka om jag slutade uppdatera och raderade all historik men eh. Mer för att jag själv ska sätta punkt för min egen skull. Känns som om inget händer med det jag gör. Ingen utveckling ingen respons ingen kritik ingenting. Gör inga fotavtryck, blir inte någon som någon minns. Vet inte om jag någonsin kommer bli det heller men just nu så känns det värre att visa det jag gör och sen är allt bara tyst än att inte visa det för någon alls. Lika bra att låta bli att blotta själen och känna sig dum. Jag bara suddas ut i kanterna och har svårt att veta vad jag ska göra med mig själv så jag ska göra saker som inte syns istället. Vara en som försvann kanske. Men. Inte synas. Eller höras. Så, då har jag rett ut det för mig själv.

Bra.

Och nej, inga bilder idag. Tyvärr.

 

Puss.

 

Det kommer perioder året om. Korta tidsepoker då allting bara försvinner. Alla små ljud blir skarpa, skär i huvudet. Allting blir suddigt, luddigt, vad sa du vad säger du var är du ens? Och jag bara kan inte ens andas i kvadrater för jag ser bara en massa rektanglar överallt. Stirrar tomt framför mig, försöker blunda, försöker hitta fokus. Det finns inte, det går inte, jag går inte, jag finns inte. På psykologilektionen, skärp dig sluta nu fokusera FO-KU-SE-RA. Rädd för att möta blickar, inte gråta inte gråta inte gråta.

 

Men det går över. Det går alltid över. Jag hittar kanterna, mina kanter, mina knotor, allt som är mjukt utanpå, mina ögon och skrattet. Vågar fortfarande inte riktigt möta blickar men det blir bättre. Allt blir bättre, det går bra, det är bra nu.

 

Det är bra nu bättre.

 

 

 

 

Allting är ljust. Sol. Jag borde vara vårlycklig men det känns inte. Jag undrar vad det ska bli av mig, vad jag kommer lämna för fotavtryck i världen. Jag har inte lyckats göra ett riktigt märke ännu, inte i något eller någon. Jag är inte en revolutionärt intelligent eller ambitiös individ som kommer förändra världen. Jag kan inte ens skriva en låttext. Vad gör jag ens? Löser mattetal. Pluggar kemiska formler. Snörvlar och tränar. Wow, jag kommer nog ha en fantastisk framtid inom: ingenting. Tramsiga människa, skärp dig.

Idag känner jag såhär:

-

Har väldigt lite ord idag.

 

 

Ibland bara kommer det över mig. Det är som att varje gång jag tar upp mina gamla målningar så stiger det ett moln av känslor; en filt av damm och ångest och saknad, över mig, runt mig, på mig. Och när en städar rummet från kanterna och in mot mitten och känner sig så fångad där med väggar runt sig så är det lika bra att låta det vara. Fundera på att sätta upp dem, bestämma sig för att låta bli. Besluta att slänga dem, plocka upp dem ur sopkorgen igen. Släta ut dem. Lägga tillbaka dem i lådan med filten.

 

Glömma bort allting igen.

Lyssnar på Regina Spektor, dricker nya tesorter i köket med en fin. Skrattar. Ordvitsar och kalla fingrar, böcker som får en att gråta. Heltidsfeminister och idioti och så himla mycket kärlek.

 

Eet.

 

Jag är så töntigt, stormigt och intensivt jävla kär i dig att det inte ens går att förklara för jag begriper det ändå inte själv. Min Sol.

 

Är sådär löjlig igen. Lyssnar på Coldplay, ler mot solen istället för att kasta sten mot den, snurrar håret i en knut, kysser kysser kysser Dig, sveper in Henne i min famn och blir "Carried away", bokstavligt talat, av Honom och allting är bara så fint och jag är bara så lycklig och De är bara så fantastiska att jag får svindel, mina små glassätande gosmänniskor,  hur hamnade vi här samtidigt ens och ska vi räkna ut oddsen och bara håll hårt i mina händer så snurrar vi tillsammans, allihopa i en enda stor virvel av lycka. Älskade mina. Ni är så fina.

 

Fin dag, solväder och sol i magen och överallt är allting så ljust. Bra.

 

Åh.

 

 

 

Someday, somehow. Billie the vision & the dancers. Den låten är total sinnesfrid för mig. Inte på grund av att den är lycka, sommar, värme, resor eller liknande som jag vet att den är för andra. För mig är den en fristad eftersom den nådde in under skalet när jag var som allra svagast och behövde någon som allra mest.

 

Jag hade aldrig hört den förut, vi var på en liten festival; picknickfestivalen tror jag den hette, och jag visste inte vilka de där Bill och någonting med dancers var. Jag visste vilka Invasionen var, och han på bas är ju skitsnygg och det är alltid bra att ha någon annan att tänka på som omväxling. Ungefär så. Jag minns väldigt mycket från den dagen för ja, det var bara över dagen, och det känns som en hel evighet sedan. Trots att den bland många andra dagar är som en nål i en muskel som gör ont och får mig att rycka till så är den ändå fin, den var fin, det var bra. Fast det var förjävligt. Ung och dum och full av så mycket som sprakade och hopp och oj vad ledsen jag blev, nästan alltid, och ändå gav jag aldrig upp hoppet. Aldrig aldrig aldrig. Mådde illa, var trött, yr. Orkade inte stå upp mot kvällen, frös i mina sommarkläder. Köpte en EP av Invasionen, lyssnade på prat om veganmartens och försökte le. När de där jävla Billie and the dancers äntligen skulle köra så var jag gråtfärdig av så mycket att jag inte ens orkade försöka stå och se om jag gillade dem. Jag gick bort från scenen och sjönk ihop mot en soptunna som stank och som geting cirklade kring men jag orkade inte bry mig. Jag bara satte mig ner och väntade på att vi skulle åka hem. Och ungefär samtidigt som jag lade ner min sköld och kurade ihop ryggen som en krok så började Someday, somehow spelas. Alla ord bara flög in i själen och lindrade allt. Tog bort allting som stack. Sökte inte ett par ögon som stod framme vid scenen, bara lyssnade och lät det droppa pärlor på knäna.

 

Yes, I think that everything is gonna be alright someday, somehow. Och jag kunde tro på det. Och det kan jag fortfarande när ångestkatterna lägger sig tvärs över bröstkorgen. För det blir alltid bättre, det blir det.

 

Jag tvivlar på att jag kommer glömma bort det där, och jag vet att jag aldrig kommer glömma bort att det fanns ett par vakande ögon som tyst tog hand om mig utan att säga något, som kom och satt bredvid mig vid soptunnorna, som hämtade en filt och värmde med sina händer och som alltid kommer vara mer av en ängel än en människa för mig. Lilla Edelweiss.

Snön töar bort. Allting smälter. Färgerna blir skarpare. Jag ser ingenting men jag ser allting. Luften krispigare. Jag kan inte andas. Kanterna blir rakare. Allting är så snett. Folk är fulla av leenden och skratt. Jag orkar inte stå.

Snart har halva februari gått. När februari är slut kommer mars och det är då allting kommer börja vända. Fler soltimmar, färre minusgrader, mindre kläder och större leenden. Det är då vi kommer börja andas igen. Så snälla, håll ut.

Håll ut i femton dagar till.

 

Hang in there, love, you've got to hold on, you've got to be strong enough for love.